There is hope

Det känns som att många saker kommer att nå sin kulminering inom en kort tid framöver. Kommer äntligen att presentera mitt slutarbete som jag jobbat på alltför länge, Pompiste kommer att återupplivas och vi skall ha vår första spelning på en evighet. Och så skall jag åka till Stockholm för att träffa en mycket fin människa. Allt detta inom loppet på två veckor kring mars- och februariskiftet. Jag går omkring med en kronisk blandad känsla av pirrighet, glädje, nervositet, hopp och lite oro. Men det är roligt att ha saker att se fram emot, det är roligt att inse att det här kommer troligtvis bli ett annorlunda år. Ett år då man får bryta loss från den monotona verklighet som dikterat ens dagar alltför lång tid redan. Jag är glad att lämna skolan bakom mig för att äntligen få börja göra saker som verkligen betyder mycket.

Men okej, när jag summerar mitt gångna år nästa januari kommer jag säkert att inse att allt är precis som förr, men det hindrar inte mig från att vara glad just nu. Jag känner hopp.