Kiitos & näkemiin

Om man bortser en sviktande hälsa så kan jag nästan säga att jag för tillfället är nöjd med många saker. Det känns som att livet i Helsingfors först nu egentligen håller på att börja. Några av mina bästa kompisar har flyttat hit, några gamla vänskaper ha blivit återupplivade, och många nya bekantskaper har blivit stiftade. Det är en lång väg uppåt från The low point of my life som ägde rum för ca två år sedan. Utöver en eller två havbekanta jag hade då, som jag träffade kanske var, varannan månad hade jag ingen annan, ingen. Jag var ensam nästan konstant. Under ca ett års tid vänjde jag mig med att dom ända orden jag yttrade på en hel vecka kunde vara "Kiitos" till kassatanten på Alepan, eller "Nähdään ensiviikon luennolla" åt nån kurskamrat. Det kändes normalt då, men jag får fortfarande gåshud då jag tänker tillbaka. Två år sedan var också tiden då jag debuterade med ensamhetsöl, dvs, när man helt enkelt inte tål tillvaron av att vara instängd mellan dom fyra väggarna längre så måste man bara gå till krogen, ensam. Inte så kul, men vad jämför man med? Jag vill aldrig tillbaka!