Den dagen, den sorgen

Åh, varför är det så svårt att ta itu med saker. Varför måste man alltid ha en massa ogjorda saker som gnagar på ens samvete. Tror att jag inte ens känner till en tillvaro då man skulle vara up to date med alla "livsuppgifter" och ha ett rent samvete. Ständigt är det nåt som plågar en; ett ogjort slutarbete, jobbsökande etc etc. Alltså jag fattar inte. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre av att bara ta itu med saker, det skulle inte ens vara så svårt, fortfarande söker jag ändå ursäkter och resonemang som låter mig skjuta upp saker.

Tror jag är en mästare på undanmanövrer, den gågna veckan har jag haft nån form av vårstädning på gång. Jag har gått igenom alla skrubbar och skrymslen och gjort mig av med alla onödiga saker. Jag har städat, torkat damm, bytt ut söndriga lampor osv. Det har gett mig ett konstgjort gott samvete. Men nu då jag sitter i min ombonade lägenhet så känns allting precis som förr ändå. Suck...